Att bo två år med vänner utan att ha fyra väggar och en dörr har satt sina spår. Jag märker att jag för tillfället jättegärna skulle träffa människor och alla fina vänner, men att jag inte riktigt orkar. Det är så skönt att bara få sitta hemma i mitt rum. Helt och hållet för mig själv och mina tankar. Att jag har en dörr som jag kan stänga när jag känner för det. Jag tror inte man förstår att uppskatta det när man har den lyxen till privacy. Dessutom tror jag att man inte förstår hur otroligt depserat man verkligen behöver tid för sig själv ibland.

 

 

Känns dock som att det är lite bad timing med tanke på att jag gärna skulle se massvis med vänner före jag sticker iväg till Tyskland, för vem vet vad som händer i livet. Just nu känns det som att jag endast befinner mig hemma, i skolan eller på jobbet. Men vet ni, det är okej. Jag behöver det.