Hjärnspöken
Jag vill gärna beskriva mig själv som en kreativ person. Jag tycker om att rita, skriva, fota, sminka, skapa rörande bild och designa diverse grejer. Jag tycker om en blanding av det mesta. Ofta i perioder.
Men så finns den där lilla rösten i hjärnan. Den där som säger att det inte är tillräckligt bra. Den som säger att så många andra skapar så mycket bättre, häftigare, finare. Den som aldrig låter mig vara nöjd över något. Den som påminner mig att inte ens försöka, för den kommer ändå bara påminna mig om hur dåligt det blev. Den lilla rösten långt inne i en vrå som kväver min kreativtet.
Att aldrig få känna sig nöjd över någoting är väldigt påfrestande. Att bara hitta fel i allt vad man har gjort. Varje sminkning skulle kunna vara lite bättre. Varje teckning skulle kunna ha lite mera detaljer. Varje foto skulle kunna vara redigerat på ett lite bättre sätt. Varje text skulle kunna ha mer varierande, intressanta och beskrivande ord. Varje video skulle kunna vara klippt och filmat lite annorlunda, förstås lite bättre. Det är tröttsamt.
Om någon ber mig fota något evenemang eller dylikt, får jag en klump i magen. Tänk om bilderna inte blir tillräckligt bra? Tänk om de inte motsvarar deras förväntningar? Tänk om de ångrar att de bett mig fota? Det är alltid med en stor oro jag överlämnar bilder åt andra. Själv är jag väldigt sällan nöjd med bilderna och är rädd att mottagaren ska vara lika missnöjd som jag är. Se alla fel, peka ut dem och se vad man kunde gjort bättre. För det är allt jag ser.
Ibland försöker jag att tillåta mig själv göra något jag tycker om, utan att behöva tänka mer eller mindre på hur bra eller dåligt jag presterar. Men det är otroligt svårt när man står så djupt nere i träsket. I träsket av prestationsångest, missnöjdhet, jämförelser, kritik och ett samhälle där man inte är tillåten att få vara nöjd över något man själv skapat.
Hur blir man av med dessa små hjärnspöken? Jag vet inte. Jag försöker ibland skjuta bort tankarna, men snabbt kommer de tillbaka. Ibland kan jag vara nöjd för stunden, men tredje gången jag ser på en bild/teckning/text så smyger kritken och de negativa tankarna tillbaka. Kan jag någon gång bara få vara nöjd påriktigt?
Oj gud vad jag känner igen mig i detta! Jag har ett eget företag och jobbar som frilansfotograf samt layoutar en tidning vid sidan om mina studier, och jag får den där känslan varje gång jag lämnar in något! Jag har också tackat nej till fotojobb för att jag tänkt att jag inte är tillräckligt bra för det specifika uppdraget. Jag försöker dock se tankarna som en bra sak, att jag fortsätter utvecklas tack vare dem. De hjälper mig se hur något måste förbättras till nästa gång. Men visst skulle det vara skönt om de försvinner :/