Hjärnspöken

Jag vill gärna beskriva mig själv som en kreativ person. Jag tycker om att rita, skriva, fota, sminka, skapa rörande bild och designa diverse grejer. Jag tycker om en blanding av det mesta. Ofta i perioder.
 
Men så finns den där lilla rösten i hjärnan. Den där som säger att det inte är tillräckligt bra. Den som säger att så många andra skapar så mycket bättre, häftigare, finare. Den som aldrig låter mig vara nöjd över något. Den som påminner mig att inte ens försöka, för den kommer ändå bara påminna mig om hur dåligt det blev. Den lilla rösten långt inne i en vrå som kväver min kreativtet. 
 
Att aldrig få känna sig nöjd över någoting är väldigt påfrestande. Att bara hitta fel i allt vad man har gjort. Varje sminkning skulle kunna vara lite bättre. Varje teckning skulle kunna ha lite mera detaljer. Varje foto skulle kunna vara redigerat på ett lite bättre sätt. Varje text skulle kunna ha mer varierande, intressanta och beskrivande ord. Varje video skulle kunna vara klippt och filmat lite annorlunda, förstås lite bättre. Det är tröttsamt.
 
Om någon ber mig fota något evenemang eller dylikt, får jag en klump i magen. Tänk om bilderna inte blir tillräckligt bra? Tänk om de inte motsvarar deras förväntningar? Tänk om de ångrar att de bett mig fota? Det är alltid med en stor oro jag överlämnar bilder åt andra. Själv är jag väldigt sällan nöjd med bilderna och är rädd att mottagaren ska vara lika missnöjd som jag är. Se alla fel, peka ut dem och se vad man kunde gjort bättre. För det är allt jag ser.
 
Ibland försöker jag att tillåta mig själv göra något jag tycker om, utan att behöva tänka mer eller mindre på hur bra eller dåligt jag presterar. Men det är otroligt svårt när man står så djupt nere i träsket. I träsket av prestationsångest, missnöjdhet, jämförelser, kritik och ett samhälle där man inte är tillåten att få vara nöjd över något man själv skapat.
 
Hur blir man av med dessa små hjärnspöken? Jag vet inte. Jag försöker ibland skjuta bort tankarna, men snabbt kommer de tillbaka. Ibland kan jag vara nöjd för stunden, men tredje gången jag ser på en bild/teckning/text så smyger kritken och de negativa tankarna tillbaka. Kan jag någon gång bara få vara nöjd påriktigt?
1

An eye for an eye

 
Det känns som att jag hittat något som jag glömt bort. Skönt, krävande och utmanande att rita lite igen. Av någon konstig anledning tror jag att man kan bli bättre utan att öva, vilket många gånger är orsaken till att jag ger upp (eftersom jag inte får önskat resultat).
 
Jag borde bara förstå att allting tar sin tid och att man är tvungen att göra en sak hundra gånger om för att varje gång utvecklas lite. Allt sker inte på en gång. Och att kolla in andras fina skapelser hjälper inte heller, eftersom man själv känner sig som en skithög när man själv inte är lika duktig som de som hållit på i flera år.
1

Mardörm: Tsunami

Vi traskade som de glada turister vi var med Josefina längs smala vägar med fruktstånd så långt ögat kunde nå i ett varmt och soligt Thailand. En fin dag var på kommande och vi skulle välkomna dagen utan planer. Vi kollade omkring oss och tog in allt vackert våra ögon landade på. Kände nästan smaken av den fuktiga luften i min mun.
 
Vi känner en vibration i marken. Det är något som inte står rätt till. Vibrationerna blir allt kraftigare och vi kan se hur sprickor börjar formas i marken under fötterna på oss. Vi kollar paralyserade på marken börjar dela på sig precis vid våra fötter. Vi tittar på varandra och våra blickar säger så mycket. Vad? Hur? Varför? HJÄLP! Det bildar sig en stor spricka mellan oss. Sprickan blir bara större och djupare och marken fortsätter skaka. Vi står och stirrar på varandra med skräckslagna blickar.
 
Sprickan hinner bli en meter bred och flera meter djup innan jag förstår att jag är tvungen att ta mig över till Josefinas sida. Jag säger åt mig själv att skärpa mig, att hoppa, att inte få panik. Jag tar sats och hoppar. När jag landat tar jag snabbt hennes hand och börjar springa. Bort. Bort från marken som delar sig. Jag tänker inte dö idag.
 
Vi springer mot stranden när jag tar upp min telefon ur fickan. Måste meddela familjen vad som händer. Måste meddela att jag älskar dem, ifall detta skulle bli min sista gång. I bakgrunden hör jag hur hus börjar rasa. Människor som skriker. Människor som gråter. Panik. Vi fortsätter springa, hinner inte tänka på att skriva ett meddelande men jag ser att har täckning.
 
När vi närmar oss stranden ser jag att horisonten stiger. Det tar en stund för mig att förstå att det är en tsunami påväg mot oss. Vi kommer att dö. Jag inser att det är lönslöst att springa åt något håll. Jag börjar gråta. Skriver ett meddelande till familjen, och berättar vad som händer och att jag älskar dem. Trycker på sänd. Ingen täckning. Meddelande kan inte skickas och jag står mellan en jordbävning och en tsunami. Jag kommer aldrig få se min familj igen. Jag kommer aldrig få säga att jag älskar dem igen.
 
Den massiva vågen närmar sig från ena sidan och jag hör hur marken krackelerar allt närmare oss från andra sidan. I den stunden insåg jag att jag inte kommer levande härifrån. Det finns ingen utväg. Jag såg en stor sten precis intill oss där vi stod. Där vill jag sitta. Vi gick apatiska med tårar strömmande ner för kinderna till stenen och satt oss där. Jag såg på Josefina, kramade om henne och sa "jag älskar dig".
 
Jag kunde höra paniken runtom mig hos varje människa. Skrik, vrål och böl. Sneglade mot horisonten och såg att vågen var nära nu. Några sekunder senare känner jag hur vattnet drar med oss i sin strid. Jag kämpar en stund. Överlevandsinstinkten och andrenalinet tar över min kropp. Men förgäves. Jag gav upp. Kände hur skönt det var att bara låta musklerna vila. Tog mitt första andetag och det sved något förfärligt när vattnet fyllde mina lungor. Jag började bli dåsig och konstaterade att slutet nära. Jag skänkte en sista tanke till min familj innan jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag för sista gången i mitt liv.


En mardröm jag har haft för otroligt många år sedan men som lever kvar i mina minnen lika klart som natten jag drömde den. Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar, men när jag väl drömmer dem är de så verkliga att jag inte kan skilja på sanning och dröm i drömmen (som man ofta klarar av). Vaknar varje gång gråtandes.
1